Det är inte så ofta som jag lyssnar på mitt program i efterhand. Men ibland gör jag det. För att rannsaka mig själv och se till att jag håller måttet. Jag är en ganska självkritisk person. Men just när det gäller radio så känner jag mig alltid väldigt stolt och glad när jag lyssnar på mitt arbete i efterhand. Att vara i direktsändning innebär ett sånt fokus att jag nästan kan få minnesluckor efteråt. För att jag har varit så innerligt inne i stunden. Därför kan jag, nästan som en utomstående, njuta av en intervju i efterhand.

Så kändes det när jag lyssnade på intervjun med Plura. Ni som följer mina krönikor vet ju redan att han är en favorit. Han har varit gäst förut och blev snabbt en av mina favvo-gäster. För att han är så fullkomligt ödmjuk. Och han hade inte blivit sämre i år. Jag vågade mig på att diskutera innehållet i texterna på nya plattan ”De berömdas aveny”. Många låtar handlar om all medieuppståndelse efter att han blivit påkommen med kokain, i Göteborg för snart två år sedan. Så ni förstår att det inte är en helt bekväm situation att som just medieprofil diskutera media som Plura varit så vansinnigt trött på. Men det fina med honom är att han tycks se till individen. Klart han tycker att vissa journalister är as, men det betyder inte att han numera slentrianmässigt tackar nej till intervjuer. Och det höjer honom.

Jag är ju en sån person som både är journalist och en kreativ själ som då och då hamnar i ombytt situation. Genom att jag har gett ut en diktsamling, en reportagebok och varit DJ på ett flertal klubbar så har jag ju själv blivit intervjuad flertal gånger. Och det är nog en av de bästa lärdomar som en journalist kan råka ut för. Ja, jag skulle faktiskt rekommendera alla journalister att bli intervjuoffer då och då. För att man ska förstå hur det känns. Vilken utsatt situation det är att bli intervjuad och vilket makt man har som journalist. En makt som man ska hantera med största varsamhet och respekt. Tappar man den respekten så går det åt skogen. Men eftersom jag själv har blivit utsatt för diverse intervjusituationer och recensioner, av varierad journalistisk kvalité, så är jag så förbannat noga att hantera mitt yrke med största möjliga yrkesstolthet. Och jag tror att det är det som gör att mina gäster så ofta, i direktsändning, utropar vilken fantastisk analys jag gjort på plattan, skivan eller boken som de är aktuella med. Som Linda Sahlberg till exempel, när hon besökte mitt program och spelade live från sin debutplatta ”För dig står jag kvar”. Eller Therés Stephansdotter Björk som släppt en grymt bra hårdrocksbarnbok. För mig är det givet att vara påläst. Det är då man kan ställa de där frågorna som gör att min intervju skiljer sig från andra och blir till något unikt. Men det handlar också om respekt mot de jag möter. Jag blir rädd när jag ser journalister som helt har förlorat den respekten. Som kan intervjua någon om en bok utan att ha läst den. Eller skriva en recension utan att verkligen ha försökt närma sig innehållet. Det handlar inte bara om respekt gentemot den man intervjuar, det handlar ännu mer om läsarna och lyssnarna. Att man vill ge dem det allra bästa. Vem vill höra en blaskig ytlig intervju, inte mina radiolyssnare i alla fall!
Marie Björk